Söndag morgon vaknade vi som sagt av att brandlarmet gick, det var nog bäst det för annars hade vi sovit hela dagen. Hela min kropp värkte. Axlar och höftben efter ryggsäcken och fötterna och knäna ville inte ta ett steg.
Stugan.
Dalen där stugan låg efter att vi gått en bit.
Efter havregrynsgrötsfrukost kom vi iväg, vid klockan elva. De från turistföreningen hade sagt att dagens vandring från Stavali, där vi spenderat natten, till byn Lofthus skulle ta mellan sex och åtta timmar. Vi började vandra, min onda kropp gav med sig efter ett tag och det gick ganska bra. Dana lärde sig ”en elefant balanserade på en liten spindeltråd” och ”tack för maten den var god under bordet stod en ko” vilket sedan hördes med jämna mellanrum resten av dagen. Rätt snart in i vandringen var vi på en mycket högre höjd än dagen innan. Sjöarna var täckta med is, snön låg kvar över vandringsleden och vinden var iskall.
Efter ett tag, efter att både jag och Dana druttat omkull, fick vi kapa till oss trädgrenar till vandringspinnar för att kunna hålla balansen när vi gick över isiga bäckar och stenar. Vid ett par tillfällen låg det så mycket snö att stenarna som markerade leden inte syntes och vi fick gissa vart vi skulle för att sedan pulsa över snötäckta områden, ibland med snö upp till knäna. Det var jobbigt, mycket jobbigare än dagen innan. Under de första fyra timmarna kom vi bara åtta kilometer. Dels för att man inte ska släpa runt tre veckors packning när man bara ska vandra i två dagar, dels för att vi var trötta från gårdagen och dels för att vi gick fel hela tiden när vi inte kunde se var spåret gick under snön.
Det var i alla fall vackert. Det är lätt att glömma av att vända sig om och titta nedåt när man är supertrött och fokuserad på stigen och att komma uppåt framåt men de gånger jag bemödade mig med att vända mig om var det så vackert att det kändes helt surrealistiskt. Inga fotografer kan visa hur det faktiskt såg ut, speciellt inte min mobilkamera utan panorama men det var galet vackert. Vi vandrade tills jag inte orkade mer, det var ungefär vid klockan fem på kvällen och då borde vi varit framme. Det var vi inte. Vi var inte ens halvvägs och jag var så trött att jag ville lägga mig ner och dö. Ryggen, knäna och axlarna värkte och benen kändes som blyklumpar. På något sätt tog vi oss ändå framåt, sakta sakta. Jag har i princip inga foton från dag två för jag var för utmattad för att orka ta kameran ur fickan. Det ångrar jag ganska mycket idag när vi sovit i åtta timmar.
Till slut kom vi till toppen av det berg som vi såg fjorden och byn Lofthus ifrån. Då hade klockan blivit nio och vi hade ett helt berg kvar att klättra nedför.
Den här vyn var det jag föreställde mig när vi bokade vår resa. Att jag skulle stå längst ut på den ena bergstoppen högt över fjorden och känna som om jag stod på toppen av världen. Men jag orkade inte ens gå ut till kanten. Än mindre be Dana ta ett foto av mig så några sådana finns inte. På det här fotot kan man inte se hur högt upp vi faktiskt är men det var högt, två timmars vandring rakt nedåt högt. När vi kom ned till byn efter att ha genat genom några plantage var klockan halv tolv på natten. Inte en kotte ute och ingenstans att bo. Vi hittade tillslut en camping vars reception stängt tre timmar tidigare och då satte vi oss på en bänk och gav upp. Så kom några ryssar förbi och tyckte nog att vi såg överdjävliga ut men de hjälpte oss i alla fall att ringa efter ägaren till campingen och till sist, tretton timmar efter att vi börjat vandra, fick vi en stuga att sova i.
GYPSY SWEDE 