uppåt framåt

Ena stunden är vi ute och springer i solskenet i godan ro och nästa stund blåser det isvindar och det här fina vädret hade tornat upp sig bakom oss från ingenstans;

Det blev personbästa resten av vägen hem:)

Idag har jag varit nere på stan och ätit thailunch med svenska Anna som jobbar med utvärdering här. Uppfriskande att prata svenska och att prata med någon som jobbar inom ett område som jag skulle kunna jobba i. Hon tog med mig till sitt kontor, presenterade mig för sina kollegor och gav massa bra tips och trådar att börja dra i.

I eftermiddags fick vi lite anledning att fira. Anledningen är än så länge konfidentiell men jag är väldigt stolt över min karl och vi firade med spätta och vitt vin, måndag till trots.

torka

Det händer inte så mycket här för tillfället. Därav inläggstorkan. Dana jobbar, vi njuter av tystnaden som ett tomt hus innebär och jag har nog nästan lyckats övertala Dana om att vi verkligen borde åka till New York. Det mest uppseendeväckande som hände igår var att jag fick psykbryt på kanadensiskt godis, ni hör ju själva, inte direkt något att blogga om. Eftersom jag inte har något annat att skriva om gör jag det ändå nu. Dana och jag kör strikt på att vi bara får dricka alkohol på fredagar och äta godis på lördagar, möjligtvis är det okej att fika på en söndag. Det började vi mest med för att Danas mamma gav Thea choklad varenda dag, vilket inte är okej och sedan har det hållit i sig över sommaren för att vi inte ska tycka att det okej att dricka öl varje dag vi grillar, typ. Anyhow. Om man vill ha lösgodis i Ottawa får man åka till en affär som heter Bulk Barn, där allting från mjöl och linfrön till pulversoppor och godis säljs i lösvikt. Problemet med det om man är en rationellt tänkande svensk är att om jag vill ha två godisar av trettio olika smaker så måste jag stoppa två godisar i trettio olika påsar istället för som hemma, i en. Detta för att varje sort kostar en cent mer eller mindre per hekto än föregående. Igår fick jag alltså psykbryt i godisaffären och körde någon harang om hur mycket bättre Sverige är än Kanada i aaaaaalla avseenden (Dana avskyr när jag gör det, och det händer lite oftare än det borde. Speciellt med tanke på att det inte är sant.) Det slutade bara med att jag principvägrade välja någonting och vi kom hem med enbart surt godis, vilket jag avskyr. Så spännande var alltså vår lördag. Vi städade huset också, och möblerade om i Theas rum. Tidigare har hennes rum bara bestått av en säng och en byrå, lite så att man kommit in där och tänkt ”jaha, det här är ett rum för den här byrån”. Nu ser det ut så här;

ett steg närmre

Läkarundersökningen som skulle ta en timma tog fyra. Nu är jag i alla fall färdigutvärderad, röntgad, tömd på diverse kroppsinnehåll och 1500 kronor fattigare. Förhoppningsvis har jag varken HIV eller lungcancer och vi kan äntligen skicka in ansökan om uppehållstillstånd. Sedan börjar väntan.

Dana fick igår reda på att han har två och en halv veckas semester kvar att ta ut så nu klurar vi på vart vi ska åka. Jag vill åka till New York och Dana vill åka vart som helst förutom New York så vi får se vem som har starkast vilja:)

Jag skulle ha tagit en bild på mig i den grymt snygga sjukhusoutfiten jag fick ha på mig idag men hade glömt mobilen så det får bli en bild på tallriken från frukost imorse istället. Den är nästan lika rolig som sjukhuskläderna var. Man vet att det är dags att diska när man måste äta på ärkebiskopen av Cantebury.

pannkaka

Idag tänkte jag putsa upp mina hemmafruskills och baka och laga massa mat. Karma hade dock andra planer för mig och allting jag gjorde blev pannkaka (tyvärr inte bokstavligen). Min broccoli/ädelostsoppa hällde jag i mixern utan att ha skruvat åt bottnen så att allt spad rann rakt igenom mixern och ut på golvet. Den smakade skit trots mina försök att rädda den. Försök två var äppelpaj. Den blev helt vattnig och tydligen är florsocker inte samma sak som icing sugar och råsocker inte samma som brown sugar.

Nu har jag lärt mig att brown sugar inte smälter som det ska.

Försök tre var indisk Palak Paneer till middag. Dana tog en titt på det och sa ”it looks like shit”. Det smakade absolut ingenting.

Imorgon ska jag på min uppehållstillståndsläkarundersökning (kanske svenska språkets längsta ord?), lite nervis är jag. Blodprover och sånt är inte riktigt min grej.

tvåhundra kilometer glass

Idag fyller världens bästa mamma femtio, hurra hurra hurra! Vi firade i tankarna med mangosmoothies i solen och en 35-kilometers cykelrunda i morse, följt av en motorcykeltur till Merrickville. Danas föräldrar åkte på semester igår så vi har huset för oss själva i två veckor. Otroligt skönt är det. Vaknade imorse och låg och lyssnade på hur tyst det var en lång stund innan jag kravlade mig upp och gjorde kaffe till min sovande man. Vi hade tänkt paddla kanot men så insåg vi att vi inte har så värst lång tid kvar som barnlösa och att vi borde utnyttja den här tiden med att göra saker vi inte kommer kunna göra sedan så då blev det en långrunda istället.

Huvudgatan i Merrickville.

I Merrickville har de Ontarios godaste hemgjorda glass. Det är därför vi åker dit, plus att allting där är extremt gammalt och gulligt. Det känns inte så långt när man åker motorcykel men det är tydligen nästan hundra kilometer söder om Ottawa. Om man tänker på att det är som att åka från Tranemo till Göteborg bara för att äta glass och sedan åka hem igen så känns det helt stört, fast å andra sidan är det kanske bättre att köra tvåhundra kilometer och äta glass än att köra samma sträcka utan glass.

strandhäng

Här har jag och Natalie legat och degat hela dagen. Vi ignorerade väderprognosen som sa regn och åska imorse, packade lunch och cyklade de femton kilometrarna till Britannia Beach. Hade stranden nästan helt för oss själva och hann med både två timmars solande och ett långdopp innan det började mullra rejält och himlen gick från klarblå till kolsvart på bara några minuter. Jag som är van vid svensk sommar tänker inte direkt på UV-index och tyckte att det väl är okej att vara i solen när det är molnigt. Det tyckte dock inte min rygg som är ganska kraftröd på sina ställen nu. Att man aldrig lär sig. Dana har åkt iväg på muay thai-träning som är hans egentidsgrej och jag sitter och myser på verandan, tittar på ovädret, läser min bok och badar fötterna i regnet. I helgen åker Danas föräldrar till östkusten och vi har huset för oss själva i två veckor, wohoo!