never ending hemlängtan

Det händer inte speciellt mycket här. Jag har kommit in en period av sjuk hemlängtan och tycker mest att allt här är skit. Jag längtar så jag dör efter att få gå till jobbet, att träffa vänner och framför allt, att veta hur saker och ting fungerar. Sådana enkla självklara saker som att veta hur man åker buss, var man köper tandkräm och vilka mynt som är vilka. Att inte behöva googla i femton minuter för att veta vad rågmjöl heter eller bokstavera mitt efternamn fem gånger för att personen som frågar ska fatta vad jag säger. Att kunna ringa vem jag vill utan att det alltid är mitt i natten i Sverige. Mest frustrerande är det nog att Dana inte fattar. För honom är det jättelätt att ta bussen, en självklarhet att det minsta myntet är värt 10 cent och att man köper tandkräm på apoteket och inte i mataffären. Jag hade sett fram emot att gå på min andra svenskpub ikväll men den visade sig ha varit förra veckan när vi var i New York så nu får jag vänta till oktober.

Efter att jag haft ett litet sammanbrott hemma igår förmiddags gick vi på hot yoga. Vi behövde lite inre lugn, minst sagt. Det märktes att det var två månader sedan sist för jag pallade mig knapp igenom passet. Svettades så mycket att jag bara gled runt på min matta och fick svettdroppar in i näsan och ögonen mest hela tiden. Vi gick på ett powerpass och det kommer inte hända igen på ett tag för idag har jag träningsvärk i hela ryggen. Efter yogan lagade vi rysk borsjtj och Dana fick storstryk i Alfapet. Imorgon kommer lilltrollet hem (tror vi) och jag ser fram emot att ha någonting att göra på dagarna nu när Danas semester är slut.